De mest emblematiska skivor med Amália är Com Que Voz (överst) Amália - Café Luso och Lágrima med poem av 

Amália.

Denna målning på blått kakel (azulejos) hittade jag på väggen inne på en liten  oansenlig restaurang, som numera är stängd. Amália har om artist varit populär länge i breda folklager. Här ses som ung artist.

Innanför de här fönstren mötte jag Fadons drottning 1984. I stora salongen tog hon inte bara emot journalister utan också många kompositörer och poeter som bidragit till Amália Rodrigues stora internationella framgång. Det är den i särklass mest framgångsrika artisten från Portugal och hennes sång var fado. Här kan du läsa om mina två möten med henne på 80-talet, i Lissabon och i Stockholm.

Mitt möte med Amalia

Om man har fastnat för fado, kommer man snart i kontakt med den största artisten av dem alla, Amalia Rodrigues. Jag hade fallit för fadosång redan i slutet av 70-talet genom besök på ett flertal fadorestauranger i Lissabon. Sången kan beskrivas som vemodig och kan lätt framkalla tårar, och så är det. Men den förmedlar också en hållning till livet, som avspeglas i både text och ton.

LÄS HELA ARTIKELN

Epilog: 1988

Det var verkligen en överraskning att jag skulle få tillfälle att träffa Amália Rodrigues en gång till, fyra år efter första intervjun, och den här gången i Stockholm. Hon hade åkt ut i världen på en konsertturné och en kväll stod hon på scenen i Berwaldhallen. Dagen efter fick jag träffa henne på Grand Hotel för ett litet samkväm över en kopp te (eller kaffe) och vårt småprat kom av någon anledning att handla om blommor, ett kärt ämne, eftersom hon alltid varit tokig i blomster. 

LÄS HELA ARTIKELN

Amalia i Stockholm 1988

När Amalia för sista gången besökte Stockholm, 1988, md en konsert i Berwaldhallen, bad mig den portugisiska vänföreningen att jag skulle skriva en kort introduktionstext, som konsertbesökarna kunde läsa innan konserten började.

Recensioner av nya Amalia-böcker

Under hela år 2020 firade man i Portugal att Amália Rodrigues föddes 10 år tidigare, alltså 1920 i Lissabon. Påpassligt lanserades två intressanta böcker om hennes liv.

Boken till vänster, Amália - diktatur och revolution, tar upp det känsliga temat kring Amálias roll under under diktaturen, som diskuterades efter Revolucao dos Cravos 25 april 1974, då landet kunde påbörja sin väg mot demokrati. Amália försökte genomföra sitt artisteri utan att störa diktaturen. *Han ansåg var opolitisk, men hon deltog i flertalet offentliga arrangemang, och efter revolutionen ville en del få det till att hon varit en medlöpare till regimen. Men boken, gjort av en grävande journalist, ger inga starka belägg för att det var sant. Hon arbetade hela sitt liv tillsammans med kompositörer och poeter som sannerligen inte kunde anklagas för att stå till höger.

LÄS mer i min artikel 

Boken till höger, Amália med sina egna ord, är en tidigare opublicerad intervju som författaren Manuel da Fonseca gjorde 1973, alltså bara något år före revolutionen. Av någon anledning ansåg intervjuaren inte bjöd på sig själv tillräckligt och den bandade intervjun blev liggande i en byrålåda tills nu. Det är en dialog som stärker bilden av den unga flickan från fattig miljön som har sin röst och tar sig fram på scenen på 1940-talets finare fadoresturanger. Även här talar om besväret med att stöta sig med regimen. Det paradoxala är att hon från barnsben uppfattat diktatorn Salazar som något givet av naturen, och att hon beundrade honom till den grad att hon skrev en dikt till honom då han i slutet av 1960-talet skrev en dikt och skickade den ihop med några blommor till sjukhuset där han låg inte långt före sin död.

LÄS mer i min artikel